Nu-metalbandet Korn (eller som de själva skriver KoЯn) som varit gamla husgudar sedan barnsben har verkligen ryckt upp sig på senaste tiden, låt mig förklara med en liten kort genomgång av deras karriärs sound sett från mina ögon.
Deras karriärstart präglades av ett sound som var väldigt rakt fram, känslosamt och orört. Det var tunga gitarrer, slap-bas som nästan användes som ett slagverk, fantastiskt varienande trummor och en sång som osade av ångest, ilska och galenskap. Detta framträder tydligast på skivorna ”Korn” och ”Life is Peachy”.
De gick sedan vidare med ett sound som passade den stora massan i och med skivan ”Follow the Leader”. Ljudet blev klarare och finjusterad istället för det råa från de två föregående skivorna. Även cameos från andra artister (Ice Cube, Fred Durst) förekom. Håller nog denna skiva närmast hjärtat för att i princip alla låtar är extremt trallvänliga och själva attityden i skivan är stenhård samtidigt som lekfull. Passar mig perfekt. Skivan följdes upp av ”Issues” som drog ner på lekfullheten men behöll samtidigt det klara och rena ljudet från föregående. Skivan kryllar av hits och hålls som favorit av många fans, med all rätt.
Därefter kom skivan ”Untouchables” som i min mening gjorde att musiken lät ”bredare”. Det var tunga gitarrer med mycket effekter på, mycket synthliknande ljud och ekoeffekter på sången. Riktigt bra skiva, men ett nästan FÖR långt kliv ifrån det råa som jag uppskattade med första skivorna. Det verkade nästan som Korn själva tyckte att ”Untouchables” var för ren och syntetisk då de därefter släppte ”Take a Look in the Mirror” som gick tillbaka till den stenhårda begynnelsen och i viss mening gjorde den ännu hårdare. Tunga råa gitarrer, sång som i vissa fall övergick till rent growl, basen verkade ha stämnts ned ytterligare och trummorna hade samma intensitet som de första skivorna. Jag var hemma igen. Skivan är en av mina favoriter och här var i min mening Korn på topp.
Men det vände snart när gitarristen Brian Welch hoppade av och tillägnade sitt liv åt Gud. Soundet blev alldeles för komersiellt med skivorna ”See You on the Other Side” och ”Korn (2007)”. Nästan poppigt i vissa fall. Mycket syntetiska ljud lades till och på scenen hade de fått påökt av en synthspelare och en för ytterligare slagverk, iklädda djurmasker. Intresset för bandet dalade rejält. Strax därefter så släppte den avhoppade gitarristen solomaterial med aliaset ”Head” och skivan ”Save Me From Myself” som musikalsikt var allt det de två senaste Korn-skivorna skulle varit, förutom själva textskrivandet som var lite väl osamanhängande och ibland skrattretande. Jag tror även Korn själva insåg detta i och med deras nästa skivsläpp.
”Korn III: Remember Who You Are” släpptes och de gick tillbaka till det hårda råa soundet. Skivan lät bra men var absolut inget som stack ut. De försökte plagiera sig själva kändes det som. Skivan i stort kändes som en blek imitation av deras tidiga sound. Ungefär här började jag tvivla på Korns framtid.
Som en blixt från klar himmel (i alla fall för mig som hade i princip slutat att följa bandets utveckling) skivan ”The Path of Totality” som Korn gjorde tillsammans med olika Dubstep-artister (bland annat Skrillex). Soundet blev något helt nytt med Korns hårda stomme sedan förr och det nya tillförandet av Dubstep. Passar Korn som handen i hanske och jag blev nykär. Soundet är minst lika hårt som de första skivorna fast på ett helt annat sätt och tilltalar både de som gillar metal och dubstep, en härlig blandning som gav mig hopp för framtiden och hoppas att Korn går vidare med samma stil i framtiden. Korn har hittat hem och jag är överlycklig.
