Ett praktexempel på att långa spel inte alltid är ett föredra är Star Wars: The Force Unleashed 1 och 2. Det första spelet är bra, men känns alldeles för långdraget då utvecklarna har valt att låta spelaren återbesöka flera av de platser man redan spelat igenom, bara för att göra små variationer på platserna. Spelet blir några timmar längre, men samtidigt lite mer långtråkigt. Det andra spelet känns mycket mer fulländat på den spelmekaniska biten  men är bara hälften så långt utan att man behöver spela igenom samma spelmiljöer igen (med ett undantag som är viktigt för storyn).

Förutom exemplet ovan så har jag på senare tid föredragit en kort och intensiv spelupplevelse än en lång och utdragen. Självklart finns det undantag, spel som Elder Scrolls-serien och Red Dead Redemption är långa men kvalitativa rakt igenom. Men jag hoppas att de flesta spelutvecklare inser att spelglädjen väger tyngre än tiden man spenderar med spelet. Eller är det bara jag som tycker det?

+ Leon och Chris tillsammans
+ Racoon City-vibbar fast i Kina
+ Mer klassiska fiender

- Ser mycket ut som Call of Duty\Battlefield/Gears of War.
- Avsaknad av skräck
- För högt tempo

Jag skulle mycket hellre se något som är mer som Resident Evil: Remake till Gamecube. Fokus på skräck och pussellösande. Men de dagarna verkar vara över. Håller tummarna för Resident Evil: Revelations till 3DS som verkar bli det jag eftersträvar. Annars finns alltid skräckmästarna Frictional Games att vända sig till.

Det som gör honom så bra är att han spelar igenom skräckspel som han kommenterar och låter oss se hur rädd han blir med en kamera. Jag älskar skräckspel och är ibland för rädd för att sitta och spela dessa ensam. Så detta är perfekt för mig som vill veta hur vissa spel slutar. Favoritklippen är när han spelar Amnesia: The Dark Descent (som jag tjatat om en längre tid på bloggen) där han spelat orginalspelet och diverse custom stories. I Amnesia har han även skapat egna karaktärer som han tramsar runt med, Stephano som är en liten guldstaty som bryter på franska och Piggeh som är en peppad gris som tjatar om vilka coola volter han gör och att han är ”pumped”. Otroligt underhållande! Bifogar ett klipp som kommer få er på fall.

(Verkar vara problem att bädda in filmklippet i inlägget, ska försöka åtgärda det senare, håll tillgodo med en traditionell länk)

http://www.youtube.com/watch?v=jXdCo3ISSw4

Nu-metalbandet Korn (eller som de själva skriver KoЯn) som varit gamla husgudar sedan barnsben har verkligen ryckt upp sig på senaste tiden, låt mig förklara med en liten kort genomgång av deras karriärs sound sett från mina ögon.

Deras karriärstart präglades av ett sound som var väldigt rakt fram, känslosamt och orört. Det var tunga gitarrer, slap-bas som nästan användes som ett slagverk, fantastiskt varienande trummor och en sång som osade av ångest, ilska och galenskap. Detta framträder tydligast på skivorna ”Korn” och ”Life is Peachy”.

De gick sedan vidare med ett sound som passade den stora massan i och med skivan ”Follow the Leader”. Ljudet blev klarare och finjusterad istället för det råa från de två föregående skivorna. Även cameos från andra artister (Ice Cube, Fred Durst) förekom. Håller nog denna skiva närmast hjärtat för att i princip alla låtar är extremt trallvänliga och själva attityden i skivan är stenhård samtidigt som lekfull. Passar mig perfekt. Skivan följdes upp av ”Issues” som drog ner på lekfullheten men behöll samtidigt det klara och rena ljudet från föregående. Skivan kryllar av hits och hålls som favorit av många fans, med all rätt.

Därefter kom skivan ”Untouchables” som i min mening gjorde att musiken lät ”bredare”. Det var tunga gitarrer med mycket effekter på, mycket synthliknande ljud och ekoeffekter på sången. Riktigt bra skiva, men ett nästan FÖR långt kliv ifrån det råa som jag uppskattade med första skivorna. Det verkade nästan som Korn själva tyckte att ”Untouchables” var för ren och syntetisk då de därefter släppte ”Take a Look in the Mirror” som gick tillbaka till den stenhårda begynnelsen och i viss mening gjorde den ännu hårdare. Tunga råa gitarrer, sång som i vissa fall övergick till rent growl, basen verkade ha stämnts ned ytterligare och trummorna hade samma intensitet som de första skivorna. Jag var hemma igen. Skivan är en av mina favoriter och här var i min mening Korn på topp.

Men det vände snart när gitarristen Brian Welch hoppade av och tillägnade sitt liv åt Gud. Soundet blev alldeles för komersiellt med skivorna ”See You on the Other Side” och ”Korn (2007)”. Nästan poppigt i vissa fall. Mycket syntetiska ljud lades till och på scenen hade de fått påökt av en synthspelare och en för ytterligare slagverk, iklädda djurmasker. Intresset för bandet dalade rejält. Strax därefter så släppte den avhoppade gitarristen solomaterial med aliaset ”Head” och skivan ”Save Me From Myself” som musikalsikt var allt det de två senaste Korn-skivorna skulle varit, förutom själva textskrivandet som var lite väl osamanhängande och ibland skrattretande. Jag tror även Korn själva insåg detta i och med deras nästa skivsläpp.

”Korn III: Remember Who You Are” släpptes och de gick tillbaka till det hårda råa soundet. Skivan lät bra men var absolut inget som stack ut. De försökte plagiera sig själva kändes det som. Skivan i stort kändes som en blek imitation av deras tidiga sound. Ungefär här började jag tvivla på Korns framtid.

Som en blixt från klar himmel (i alla fall för mig som hade i princip slutat att följa bandets utveckling) skivan ”The Path of Totality” som Korn gjorde tillsammans med olika Dubstep-artister (bland annat Skrillex). Soundet blev något helt nytt med Korns hårda stomme sedan förr och det nya tillförandet av Dubstep. Passar Korn som handen i hanske och jag blev nykär. Soundet är minst lika hårt som de första skivorna fast på ett helt annat sätt och tilltalar både de som gillar metal och dubstep, en härlig blandning som gav mig hopp för framtiden och hoppas att Korn går vidare med samma stil i framtiden. Korn har hittat hem och jag är överlycklig.

När man kan spela på sin Kinez!

Om någon missat det så har Resident Evil 4 släppts till Xbox Live Arcade och Playstation Network för nedladdning. Priset ligger på 199 kr och sägs vara en HD-version (trots att det inte rör sig om regelrätt HD).

Jag struntar i HD’n eller priset. Det är ett av världens bästa spel enligt mig och får jag möjligheten att spela igenom birollen Ada Wong’s äventyr Seperate Ways från Playstation 2-versionen (missade detta pga att jag hade Gamecube) så pungar jag ut vilken summa som helst. Dessutom två nya kostymer och ett laservapen följer med. Dessutom finns det godis för den som intresserar sig för Acheivements och Trophies, då det finns 1000 gamerscore att hämta och en hel del trofeér.

Vad gör spelet så bra frågar ni er kanske? Variationen och tempot främst. Genom spelet så tar vi oss igenom en spansk by bebodd av elaka parasitinfekterade bönder med en skäggig jätte som styr, ett spökslott vaktat av galna religiösa fanatiker med en galen 12-åring i spetsen och slutligen en ö med tillhörande militärbas med inkluderad personal i form av galna ex-soldater ledda av självaste superskurken i spelet. Dessa konstanta miljöombyten, fiendevariation och bossar gör att spelet alltid bjuder på något nytt och spännande. Dessutom har du en välfylld vapenarsenal tillhanda som du i sin tur kan uppgradera efter behov och smak.

Och det tar inte slut efter du klarat spelet. Då har du möjlighet att spela igenom spelet igen med supervapen eller högre svårighesgrad, pröva på minispelet The Mercinaries eller spela som Ada Wong i Assignment Ada och Seperate Ways.  Du får med andra ord enormt mycket underhållning till priset av 199 kr. Har du inte spelat Resident Evil 4 förr är köpet givet, har du spelat det förut får du överväga om nyheterna är tillräckligt prisvärda. Oavsett, så kommer du inte bli besviken på denna gamla pärla!

Ni kanske minns att jag försökte frälsa min flickvän med tv- spel? Att jag började med Borderlands efter som jag trodde att det skulle passa henne? Resultatet undrar ni kanske över? Se ovan!