The Hobbit intryck

december 17, 2012

Såg The Hobbit på bio i lördags och tänkte dela med mig lite av mina intryck. Först och främst kan jag berätta att jag gillar boken som filmen baseras på väldigt mycket och håller den högre än Sagan om Ringen-trilogin (i bokform). Främst för att den är mer rakt på sak och inte spårar ur i beskrivningar av helt ointressanta saker och sångerna/dikterna känns inte lika täta.

Med det sagt så tycker jag att filmadaptionen är väldigt rättvis boken. Visst, saker har lagts till och tagits bort för att bättre passa den vita duken men inget jag har något problem med. Det störta pluset med filmen är den supermysiga stämningen som håller i sig filmen igenom, jag satt och smålog genom hela första delen av filmen när dvärgarna våldgästar Bilbo. På tal om dvärgarna så måste jag berömma filmskaparnas förmåga att göra alla dvärgar unika trots att beskrivningen i boken målar upp dem alla med luvor och bälten i liknande stil. Här har de olika frisyrer, skägg och kläder som verkligen gör dem unika.

Många har anmärkt på att det använts mycket datoreffekter i filmen, och det gör det. Men det är absolut inget negativt. Orcher och vättar känns mer levande när de kan göra avancerade ansiktsuttryck som smink och masker förhindrar. Att de även lagt till scener som fungerar som bryggor till Sagan om Ringen-trilogin gör mig ingenting då jag fullkomligt älskar de filmerna och att få mer av mytologin är bara bra.

Filmen känns mer barnvänlig (trots några brutala stridsscener) och hemtrevlig än Sagan om Ringen-trilogins mörka stämning. Och ser man till grundmaterialet så är allting i sin ordning. Och jag ser verkligen fram emot de två resterande delarna i Hobbit-trilogin.

Razer Onza

november 22, 2012

Jag började tröttna på mina originalhandkontroller med det eviga laddandet av play and charge-kit och batteribyten. Jag kände att jag ville lyxa till det och köpte Razer Onza Tournament Edition och det visade sig vara ett otroligt bra köp. Gummibeläggning för bättre grepp (trots handsvett), styrspakar med inställbart motstånd, högresponsiva upplysta knappar, två extra axelknappar som man kan mappa hur man vill, förlängda avtryckare med bättre grepp och en lång tygklädd sladd som tål stryk och inte trasslar. Helt underbart.

Enda minuset är styrkorset som i princip endast fungerar med actionspel, så plattformsspel blir riktigt tufft. Rekommenderas för de som spelar mycket FPS och vill anpassa sin kontroll så mycket som möjligt.

Återuppståndelsen

november 18, 2012

Hej på er igen, minns ni mig? Förhoppningsvis gör ni det trots min extremt långa paus från bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla min frånvaro på men det har varit allt från tunga jobbdagar som bidrar med trötthet och att jag legat extremt mycket på latsidan. Även lite inspirationstorka från min sida, men detta är nu över. Hoppas jag.

Innan jag drar igång själva inlägget måste jag tacka de trogna läsare som besökt bloggen dag efter dag, och jag måste säga att jag har haft förvånansvärt många läsare trots min frånvaro och det värmer verkligen!

Jag tänkte börja med att skriva ett uppdateringsinlägg i bloggens tema, alltså tv-spel, musik och film. Även böcker/serietidningar har förekommit i bloggen så jag skriver även några rader om det. Så här kommer en uppdatering om mina kulturella upplevelser på sista tiden.

TV-SPEL

Här har det blivit väldigt mycket Halo 4 de senaste veckorna. Mina första intryck är att inte mycket har förändrats sedan utvecklaren Bungies senaste spel, Halo: Reach. Motorn är densamme och Halo-känslan närvarar. Men istället för att följa ett gäng Spartaner på planeten Reach så fortsätter äventyret med den ursprunglige hjälten Master Chief, John 117. Ett kärt återseende om du frågar mig, främst eftersom han har hängt med sedan Halo: Combat Evolved (2001). Det har inte hänt mycket sedan dess men i del fyra så har hela spelupplevelsen finslipats näst intill perfektion, allt från berättandet i kampanjen till balansen av vapnen i flerspelarläget. Det märks att den nya utvecklaren 343 Industries har jobbat hårt och håller Halo kärt eftersom det lagts ner så mycket tid på att göra spelet så bra som möjligt, och de har verkligen lyckats.

FILM

Senast igår så såg jag The Amazing Spider-Man för andra gången och intrycken fick verkligen komma till ro efter biobesöket tidigare i år. Filmen känns mer troget serietidningarna och Spider-Man är kaxig och våghalsig och bemästrar inte sina krafter fullt ut. Misstag görs och han får lära sig ett antal läxor under filmens gång. Något jag är glad över är att slippa 3D-effekterna som var alldeles för röriga när jag såg filmen på bio, nu när jag ser den hemma i soffan så är det lättare att hänga med action-scenerna och filmen känns lättare att förstå. Håller tummarna för att uppföljaren håller samma kvalitet!

MUSIK

Här har jag inte fastnat för något speciellt på den senaste tiden utan har hoppat fram och tillbaka mellan gamla favoriter och nya upptäckanden. Återupptäckt Korns skivor Take A Look in the Mirror och Untouchebles som känns som de tyngsta och de med flest nostalgiska känslor kopplade till dem. Glädjs enormt över att den forna gitarristen Brian “Head” Welch återanslöt sig till gruppen under ett live-framträdande tidigare i år och att han kommer medverka under några konserter framöver. Håller tummarna för en ordentlig återförening då de senaste skivorna inte varit i närheten av lika bra som deras äldre.

SERIETIDNINGAR

Här har det bara varit en serie jag läst och det är The Walking Dead. Jag följer även TV-serien och blev på den vägen intresserad av ursprungsmaterialet och blev verkligen överraskad, positivt eller negativt har jag inte riktigt bestämt mig för än. Serietidningen är så extremt mycket mörkare än TV-serien som känns som en solskenshistoria i jämförelse. Ingenting går huvudkaraktärerernas väg och det finns scener i serietidningen som om de var med i TV-serien förmodligen skulle få den bannad. Rekomenderar den verkligen till alla zombie-fans där ute. För jag är nog säker på att överaskandet är positivt.

BÖCKER

Här har det varit överlägset mest Howard Philips Lovecraft som dominerat. Först och främst samlingsutgåvan “Skräcknoveller” som är fullkomligt brilljant. De bästa verken samlade och i ny översättning. Men även ljudboken “Skräckens Labyrinter” uppläst av Ernst Hugo Jähregård som bidrar med en otrolig inlevelse och skådespeleri i sin uppläsning. Perfekt i vintermörkret.

Det var en kortare uppdatering om vad jag sysslat med på sistone, nu ska jag ta mig i kragen och försöka uppdatera den här bloggen oftare. Om ni har förslag eller önskemål på vad jag ska skriva om så kan ni göra det i kommentarsfältet. Tack!

Angående inaktivitet

juni 12, 2012

Som ni säkerligen märkt (ni få besökare) så har bloggen varit extremt inaktiv. Nya positioner inom jobbet som kräver mer tid, en mer fullspäckad fritid och annat har gjort att bloggen har lagts på is.

Jag håller den öppen tillsvidare och ser om jag återigen får upp glöden för att skriva.

Jag får passa på att tacka de som besökt bloggen trots denna inaktivitet vecka efter vecka. Tack för stödet och på återseende!

Battlefield 3 eller Call of Duty: Modern Warfare 3?

februari 14, 2012

Av den uppsjö av spel som utspelar sig i nutid med krigstema och i första persons perspektiv är det två giganter som slagits om mästartiteln. Battlefield 3 och Call of Duty: Modern Warfare 3. Två spel inom samma genre men som skiljer sig ganska rejält bara man kommer under ytan. Personligen har jag spenderat enormt mycket mer tid med Call of Duty-serien och spelat samtliga spel i serien både i enspelarläget och flerspelarläget. När det kommer till Battlefield har jag bara spelat lite av Battlefield 2, testat ett demo på Battlefield: Bad Company och spelat igenom hela Battlefield: Bad Company 2 och dess flerspelarläge. Jag gillar båda spelserierna men på senare tid har den ena gått förbi den andre i mina ögon.

Om vi ser till enspelarläget i Call of Duty: Modern Warfare 3 så har Call of Duty: Modern Warfare-serien alltid handlat om action alá Hollywood i snabbt tempo och flera oväntade tvister i berättandet. Spelupplägget är korridorsskjutande på hög nivå, det är extremt sällan man får gå utanför den streckade linjen och utforska, utan du tilldelas en lekplats och får snällt hålla dig inom den. Det känns som att någon alltid håller dig i handen. Jag har haft roligt med enspelarläget men det kändes redan tröttsamt att upplägget var så lika redan i Modern Warfare 2. Här i spel nummer tre får vi förvisso ett avslut med all medföljande spänning, men upplägget är fortfarande precis likadant.

Om vi ser till Battlefield 3 så får vi här något helt nytt när det kommer till enspelarelägen. En spännande berättelse, stora miljöombyten med många stora öppna ytor som man fritt får röra sig på. Visst, det finns restriktioner även här men inte i samma utsträckning som Call of Duty: Modern Warfare 3. Vi introduceras till fordon och vissa banor spenderas mestadels i dessa. Storyn känns inte lika överdriven som i Modern Warfare 3 utan mer realistisk sett både till karaktärer och scenarion. Svårt att välja vilket enspelarläge som är det bästa av de två spelen, men magkänslan säger Battlefield 3 trots Modern Warfare 3‘s enormt fängslande berättelse.

Om man ser till flerspelarläget som är spelens huvuddel enligt många så bjuds vi även där på helt skilda upplevelser. Modern Warfare 3 handlar mest om arkad-action på små, trånga banor och din prestation mäts med hur många du dödat och hur många gånger du dött. Det finns tillägg till din karaktär för att forma denne till situationen och din spelstil. Tempot är högt och matcherna snabba. Inga fordon finns tillgängliga att styra utan du tillkallar bara attackhelikoptrar och dylikt efter ett visst antal motståndare du dödat. I det stora hela känns det som en expansion till Call of Duty 4: Modern Warfare.

Battlefield 3 handlar för det mesta om stora öppna slagfält fyllt med soldater som alla har olika uppgifter som måste följas, inte bara döda motståndare. Här gäller det att man har en grupp som man kan sammarbeta med för att nå vinst. Det finns olika klasser som alla har olika uppgifter, allt från att reparera fordon till att återuppliva medspelare. Fordon finns tillgänliga mestadels och tillför en hel del till ”krigskänslan”. Man kan även förstöra omgivningarna till viss del som förändrar allting sett ur den strategiska synvinkeln. Spelets tempo är inte lika högt som Modern Warfare 3 alla gånger, särskilt på de större banorna om du tvingas resa över slagfältet till fots. Med så många komponenter i spelet så vet man aldrig hur det kan sluta, fordon kan krasha in i dig, ett hus kan rasa över dig eller motspelare kan döda dig. Den här variationen lockar mig enormt och det var länge sedan jag hade så roligt med ett spel i ett flerspelareläge.

Som slutsats kan jag säga att Modern Warfare 3 är arkad-action av den gamla skolan och Battlefield 3 bjuder mestadels på något helt nytt. Valet blev enkelt för mig. Battlefield 3.

Tv-spelens längd och kvalitet

januari 28, 2012

Vissa av spelare jag kommit i kontakt med använder ett tv-spels längd som ett sätt att mäta kvaliteten på spelet. Är det ett spel med många speltimmar är det ett bra spel. Jag har själv resonerat på samma sätt. Men på senare tid när arbetslivet är igång och fritiden betydligt mindre än vad den var för några år sedan, börjar en riktigt svår prioritering när det kommer till tv-spel. Man vill ju ha så roligt som möjligt med ett spel under de få timmar man har tillgängliga. Och långa spel är inte alltid de bästa.

Ett praktexempel på att långa spel inte alltid är ett föredra är Star Wars: The Force Unleashed 1 och 2. Det första spelet är bra, men känns alldeles för långdraget då utvecklarna har valt att låta spelaren återbesöka flera av de platser man redan spelat igenom, bara för att göra små variationer på platserna. Spelet blir några timmar längre, men samtidigt lite mer långtråkigt. Det andra spelet känns mycket mer fulländat på den spelmekaniska biten  men är bara hälften så långt utan att man behöver spela igenom samma spelmiljöer igen (med ett undantag som är viktigt för storyn).

Förutom exemplet ovan så har jag på senare tid föredragit en kort och intensiv spelupplevelse än en lång och utdragen. Självklart finns det undantag, spel som Elder Scrolls-serien och Red Dead Redemption är långa men kvalitativa rakt igenom. Men jag hoppas att de flesta spelutvecklare inser att spelglädjen väger tyngre än tiden man spenderar med spelet. Eller är det bara jag som tycker det?

Intryck av Resident Evil 6-trailern

januari 20, 2012

Lite snabba intryck innan läggdags. Kör dem i punktform alà plus & minus för att jag är trött!

+ Leon och Chris tillsammans
+ Racoon City-vibbar fast i Kina
+ Mer klassiska fiender

– Ser mycket ut som Call of Duty\Battlefield/Gears of War.
– Avsaknad av skräck
– För högt tempo

Jag skulle mycket hellre se något som är mer som Resident Evil: Remake till Gamecube. Fokus på skräck och pussellösande. Men de dagarna verkar vara över. Håller tummarna för Resident Evil: Revelations till 3DS som verkar bli det jag eftersträvar. Annars finns alltid skräckmästarna Frictional Games att vända sig till.

Min nya kvällsunderhållning

januari 18, 2012

På senare tid har jag alltid börjat fippla med min smartphone innan jag lägger mig (i det här fallet en ZTE Blade för de intresserade). Och efter man uppdaterat Facebook några tusen gånger och insett att det inte finns något vettigt på Android-market så slinker jag ofta in på YouTube. Och där har jag hittat en ny favoritanvändare, PewDiePie.

Det som gör honom så bra är att han spelar igenom skräckspel som han kommenterar och låter oss se hur rädd han blir med en kamera. Jag älskar skräckspel och är ibland för rädd för att sitta och spela dessa ensam. Så detta är perfekt för mig som vill veta hur vissa spel slutar. Favoritklippen är när han spelar Amnesia: The Dark Descent (som jag tjatat om en längre tid på bloggen) där han spelat orginalspelet och diverse custom stories. I Amnesia har han även skapat egna karaktärer som han tramsar runt med, Stephano som är en liten guldstaty som bryter på franska och Piggeh som är en peppad gris som tjatar om vilka coola volter han gör och att han är ”pumped”. Otroligt underhållande! Bifogar ett klipp som kommer få er på fall.

(Verkar vara problem att bädda in filmklippet i inlägget, ska försöka åtgärda det senare, håll tillgodo med en traditionell länk)

http://www.youtube.com/watch?v=jXdCo3ISSw4

Korn har verkligen ryckt upp sig

januari 16, 2012

Nu-metalbandet Korn (eller som de själva skriver KoЯn) som varit gamla husgudar sedan barnsben har verkligen ryckt upp sig på senaste tiden, låt mig förklara med en liten kort genomgång av deras karriärs sound sett från mina ögon.

Deras karriärstart präglades av ett sound som var väldigt rakt fram, känslosamt och orört. Det var tunga gitarrer, slap-bas som nästan användes som ett slagverk, fantastiskt varienande trummor och en sång som osade av ångest, ilska och galenskap. Detta framträder tydligast på skivorna ”Korn” och ”Life is Peachy”.

De gick sedan vidare med ett sound som passade den stora massan i och med skivan ”Follow the Leader”. Ljudet blev klarare och finjusterad istället för det råa från de två föregående skivorna. Även cameos från andra artister (Ice Cube, Fred Durst) förekom. Håller nog denna skiva närmast hjärtat för att i princip alla låtar är extremt trallvänliga och själva attityden i skivan är stenhård samtidigt som lekfull. Passar mig perfekt. Skivan följdes upp av ”Issues” som drog ner på lekfullheten men behöll samtidigt det klara och rena ljudet från föregående. Skivan kryllar av hits och hålls som favorit av många fans, med all rätt.

Därefter kom skivan ”Untouchables” som i min mening gjorde att musiken lät ”bredare”. Det var tunga gitarrer med mycket effekter på, mycket synthliknande ljud och ekoeffekter på sången. Riktigt bra skiva, men ett nästan FÖR långt kliv ifrån det råa som jag uppskattade med första skivorna. Det verkade nästan som Korn själva tyckte att ”Untouchables” var för ren och syntetisk då de därefter släppte ”Take a Look in the Mirror” som gick tillbaka till den stenhårda begynnelsen och i viss mening gjorde den ännu hårdare. Tunga råa gitarrer, sång som i vissa fall övergick till rent growl, basen verkade ha stämnts ned ytterligare och trummorna hade samma intensitet som de första skivorna. Jag var hemma igen. Skivan är en av mina favoriter och här var i min mening Korn på topp.

Men det vände snart när gitarristen Brian Welch hoppade av och tillägnade sitt liv åt Gud. Soundet blev alldeles för komersiellt med skivorna ”See You on the Other Side” och ”Korn (2007)”. Nästan poppigt i vissa fall. Mycket syntetiska ljud lades till och på scenen hade de fått påökt av en synthspelare och en för ytterligare slagverk, iklädda djurmasker. Intresset för bandet dalade rejält. Strax därefter så släppte den avhoppade gitarristen solomaterial med aliaset ”Head” och skivan ”Save Me From Myself” som musikalsikt var allt det de två senaste Korn-skivorna skulle varit, förutom själva textskrivandet som var lite väl osamanhängande och ibland skrattretande. Jag tror även Korn själva insåg detta i och med deras nästa skivsläpp.

Korn III: Remember Who You Are” släpptes och de gick tillbaka till det hårda råa soundet. Skivan lät bra men var absolut inget som stack ut. De försökte plagiera sig själva kändes det som. Skivan i stort kändes som en blek imitation av deras tidiga sound. Ungefär här började jag tvivla på Korns framtid.

Som en blixt från klar himmel (i alla fall för mig som hade i princip slutat att följa bandets utveckling) skivan ”The Path of Totality” som Korn gjorde tillsammans med olika Dubstep-artister (bland annat Skrillex). Soundet blev något helt nytt med Korns hårda stomme sedan förr och det nya tillförandet av Dubstep. Passar Korn som handen i hanske och jag blev nykär. Soundet är minst lika hårt som de första skivorna fast på ett helt annat sätt och tilltalar både de som gillar metal och dubstep, en härlig blandning som gav mig hopp för framtiden och hoppas att Korn går vidare med samma stil i framtiden. Korn har hittat hem och jag är överlycklig.

Hjälp mig prioritera

november 19, 2011

Hittills denna spelhöst har jag skaffat Batman: Arkham City, Battlefield 3 och Modern Warfare 3. Nu behöver jag lite råd om vilket spel det blir härnäst. Bubblarna är Forza Motorsport 4, Halo: Anniversary eller Skyrim. Vilket ska jag välja av dessa spel? Har ni läsare andra speltips?